All världens kamp och konflikter verkar också ha stämt möte i och omkring detta lilla land. Kanske därför att Guds suveränitet att välja vem han vill och vad han vill till den uppgift han vill väcker avund och uppror till liv i mänskligheten.

De rätta innehavarna är de enda som får landet att blomstra. 1960 flög jag som tonåring över området som deltagare i en turistgrupp. Vi tittade ner och kommenterade att det syntes en skarp gräns mellan brunt och grönt land. Gränsen sammanföll precis med gränsen Jordanien-Israel, där det bruna landet inkluderade Samarien och Judéen som då tillhörde Jordanien.

Man får ett extra perspektiv på den enorma utveckling och uppblomstring som skett på kort tid när man läser skildringar av turister och pilgrimer som besökt Palestina under tidigare århundraden. Mest känd är kanske Mark Twains berättelse från 1867. Bl a förundras han över hur litet landet är. ”Staten Missouri skulle kunna rymma tre Palestina, och det skulle ändå bli en del över.” Men allra mest talar han om ödsligheten, vanvården och folktomheten. ”Här fanns tecken på uppodling”, kommenterar han en plats, ”en ovanlig syn i det här landet.” Han beskriver hur hans sällskap reser i flera mil utan att stöta på en enda liten by och kanske inte ens se tio människor. ”Vi reste över ett öde område vars jord är nog så bördig men helt prisgiven åt ogräs.” Inget trä användes som byggnadsmaterial och inte heller att elda med, eftersom det i stort sett inte växte några träd i landet. Och två små båtar utgjorde hela handelsflottan i Galileiska sjön. ”Ditt land skall bli öde och dina städer övergivna”, citerar Mark Twain från Bibeln.

Ungefär samma bild ges redan på 1600-talet av en holländsk forskare Adriaan Reland: Marken var vanvårdad och öde och den fåtaliga befolkningen nästan helt koncentrerad till städerna Acco, Safed, Tiberias, Jaffa, Jerusalem och Gaza. Merparten var judar, en del var kristna. Muslimer fanns i Jerusalem men inskränkte sig för övrigt till beduinska nomader och ett hundratal personer i Nablus.

Från 1800-talets mitt och framåt finns det många ögonvittnesskildringar som bekräftar Mark Twains. Ett par exempel: Den engelske pastorn Samuel Mannings skriver 1874: ”Men var fanns invånarna? Denna bördiga slätt som skulle kunna föda en enorm befolkning är nästan helt övergiven”. Och i en officiell brittisk rapport 1913 läser man: ”Vägen norrut från Gaza är bara en stig som lämpar sig för kameltransporter. Inga fruktodlingar är synliga förrän man kommer till den judiska byn Javne. Området utmed havet är som en öken, med få och glest befolkade byar”.

Notisen om Javnes fruktodlingar speglar att den judiska invandringen nu börjat ta fart. Landet får liv igen. Folket har varit spritt till jordens alla ändar och under tiden har landet legat ”sörjande” (Klag 1:4).

Ungefär sammanfallande med det brittiska mandatet 1917 började en massiv arabisk invandring från länderna runtomkring: Syrien, Transjordanien, Irak, Egypten, Libanon, Saudiarabien. De allra flesta släkter såväl i det egentliga Israel som på ”Västbanken” och i Gaza, som nu betecknar sig som palestinska har invandrat efter 1917. Familjenamnen bekräftar ofta ursprunget i de arabiska grannländerna. Det är mycket få äldre palestinier som har farföräldrar födda i Israel/Palestina.

Försvarat

Med vad rätt kan då judarna kalla landet för sitt? Från början har de fått det (1 Mos 12:7, 1 Mos 28:13). Senare intog de det på Guds befallning efter ökenvandringens mödor. Efter lång förskingring har de i vår tid köpt det åter för dyra pengar och odlat upp det med blod, svett och tårar. De har också fått det en gång till, genom omröstning i FN. Och fortlöpande har de försvarat det med sina liv och alla andra resurser mot upprepade anfall från fientliga grannar.

Till sist är det ändå bara Guds löfte som håller att bygga på. ”Och folket skall bo där i ro och inte mer ges till spillo, ty Jerusalem skall trona i trygghet” (Sak 14:11).