Större delen av kristenheten tycks inte ha förstått vilken skatt vi har i judarnas kunskap och sätt att umgås med bibelordet. Den del av kristenheten som förstått att ta vara på den skatten lever rikt. Den fascination man kan uppleva i det umgänget var säkert det som samlade hedningar till synagogorna på Paulus tid.

Men vår fascination över judendomen eller strävan att bli ännu bättre kristna genom att göra de judiska tecknen till våra kan leda oss bort från det viktigaste, nåden. Enligt Paulus kan dagarna, tiderna, stunderna och maten bli till slaveri.

Sabbaten fanns redan i samband med skapelsen då det varken fanns judar eller kristna och är en gåva till hela mänskligheten. Men fenomenet att ta över rent judiska seder är onödigt och kan t.o.m. betraktas som stöld. När man gör så med motiveringen att det står i Bibeln så observerar man inte att det gäller judarna, inte oss. Vi har olika uppgifter i Guds rike – något vi bör respektera.

Den verkligt stora stölden är det vi kallar ersättningsteologin. Den yttrar sig på olika sätt men grunden är påståendet att den kristna församlingen har ersatt judarna i Guds plan. Det innebär i korthet att när texterna handlar om ”Israel” skall vi i stället läsa ”församlingen”. Då blir de goda orden våra och de onda lämnar vi till judarna.

Man säger sig inte förstå vad som hände före andra världskriget. Hur kunde Hitlers lära ha en sådan ingång i en högkultur med välutbildad befolkning och med en stark och genomsyrande kyrka? Det är inte svårt att förstå, då det inte fanns en teologiskt beredskap mot den allians som bildades av Hitlers ideologi och ersättningsläran. Den gamle besvikne Luthers skrift mot judarna passade Hitler. Kan vi ta till oss det oerhörda och kan vi se att det fortsätter?

Vi har troligen ännu större bekymmer än Paulus i Galaterbrevet när det gäller kristenheten och kan bara lämna allt till honom som har rätten och makten, och som kan använda den!

Nu råkar den sista boken i vår bibel avslöja något mycket viktigt. Det kan inte sägas vara barnsligt eller avfärdas med något annat dräpande argument. Det måste vara Guds avsikt att vi skall ta det mycket bokstavligt när scenen inför tronen är så noga beskriven (Upp 7). Det är tolv tusen av var och en av Israels stammar, summa etthundrafyrtiofyra tusen inför tronen, och dessutom en skara så stor att ingen kunde räkna den, av alla folk och stammar och länder och språk.

Vad innebär detta för dig och mig, och även för de flesta judar? Om finalen ser ut så här kan vi koppla av och uppleva det Paulus kallar frihet i Kristus. Det är ingen idé att försöka bli en bättre kristen genom att anta judiska seder, om nu det skulle vara motivet till strävan. Kvoten är redan fylld, i varje fall är det Gud själv som sköter matematiken. De som inte hör till någon tolv tusen-grupp av judar får finnas med i den oräkneliga skaran av både judar och hedningar som står jublande tillsammans i lovsången inför Lammet som slaktats - för att vi skulle få vara med!