Är det människors väl – att de ska förstå sitt bästa – som är drivkraften bakom deras försök att misskreditera Bibeln och dess budskap? Ska vi avfärda bibelhatet som bara en fobi eller finns någon konkret orsak bakom?

Kanske är det inte alltid fråga om medvetet hat, men vi känner igen andan eller anden. Underhållningsindustrin verkar mot en bakgrund av kultur och vetenskap som anpassas för ren förströelse. Det räknas som allmänbildning att man i tävlingsform ska kunna visa kunskap i varandras underhållningsämnen. Historia kan vara så löst förankrad att den grövsta ”revisionism” får tilltro (t ex att Shoa, judeutrotningen, aldrig ägt rum). Var gränsen går mellan vetenskap och nöje kan vara svårt att bestämma för dem som låter sig underhållas.

Att Bibeln inte är att räkna med visar aktuella namn som Gardell och Furuhagen. Universiteten tillhandahåller de titlar som ska ge tyngd åt argumenten; teologie (heders) doktor och professor. Dan Brown med sin berättelse om Maria Magdalena är väl närmast modellen för vilka utflykter i fantasins värld som teologin ibland kan tillåta sig. Låt sedan vara att Dan Brown säkert inkasserar mer i pengar än teologer brukar göra.

En sammanfattning för mycket av den lättviktiga vetenskapen kring Bibeln blir att ju större avstånd till det bibelanknutna – desto större vetenskap! (När det gäller historien och arkeologin rekommenderas Anders Brogrens hemsida: Bibel och arkeologi, www.brogren.nu).

Om bibelhatet inte är en fråga om bibelfobi vad är då målet för en medveten och hatisk inställning till Bibeln? Bland flera olika motiv vill jag här peka på en gemensam agenda, nämligen i inställningen mot Israel. Genom att man eroderar Bibelns tillförlitlighet undergräver man Israels rätt till Jerusalem och Israels land, i förlängningen över huvud taget till dess existens.

I sammanhanget finns närmast en dyrkan av fredspristagare Arafat, med anammande av Arafats ”vetenskapliga” hypotes; att det aldrig har funnits ett judiskt tempel i Jerusalem! Arafats påstående är helt horribelt och det går lätt att avfärda. Ändå tas det på allvar, inte bara av fanatiker bland hans egna, utan till och med bland våra kristna. Den inflytelserike prästen har noga valt sina ord när han undviker att tala om den judiska ”tempelplatsen” utan i stället använder det arabiska ”Haram es Sharif.” Det blir ett erkännande av Arafats anspråk på tempelplatsen, att judarna inte har där att göra.

För dem som vill bortförklara Bibelns eget budskap är det teologiskt viktigt att föra fram ”Ersättnings/Uppfyllelse”-teologin, som dels säger att Skriftens ord om Israel bara ska uppfattas symboliskt (Israel = Kyrkan), dels att allt är uppfyllt genom Kristus.

Från Bibelns första bok med löften till Abraham och Israel och löften om landet, till dess sista bok är Israel just Israel och inte vad som helst. I den sista boken envisas Johannes med att räkna upp de tolv stammarna för att inget misstag ska göras. Jesus har uppfyllt sin försoningsuppgift men vi väntar mera av det som Gud har lovat.

Att Israel existerar retar Fienden. Att Bibeln finns retar Fienden. Båda vittnar om varandra! Om Europas kristenhet hade haft den insikten skulle vi aldrig behövt åminnelsedagen av Shoa som vi just högtidlighållit.