|
Ledare november 2010
Israel vinner krig men når inte fred
Det finns mycket
som förundrar oss i fråga om landet, folket och staten
Israel, bland annat att man efter 62 år som självständig
stat inte uppnått fred med sina grannar. Man har dock
slutit fred med Egypten 1979 och med Jordanien 1994.
Ett kortfattat historiskt
svep
över åren bekräftar detta. Dagen efter
självständighetsförklaringen invaderades landet av fyra
arméer i akt och mening att utplåna den nya staten. Mot
alla odds lyckades Israel inte bara avvärja angreppen
utan också utöka det område som det tilldelats med 23
procent. Märkligt nog fick man vapenhjälp från det
sovjetiska östblocket, främst Tjeckoslovakien. Stalin
hade den biavsikten att Israel med en socialistisk regim
skulle kunna bli ett brohuvud för Sovjet i Mellanöstern.
Så blev det dock inte. Israel valde den demokratiska
vägen.
Vapenstillestånd uppnåddes med grannarna 1949, men någon
fred slöts inte. Upprepade gerillaräder följde under
åren. Trots störningarna kunde Israel under de följande
åren ta emot ungefär en miljon judar från olika länder.
Interneringslägren i Europa tömdes och den unga staten
skapade bostäder, arbete och utbildning till de
hemkomna.
Erövrade hela
Sinai
Gerillaräderna fortsatte, inte minst från Egypten och
Jordanien. Hösten 1956 slog Israel till mot Egypten,
delvis i samförstånd med Storbritannien och Frankrike,
som ville återfå kontrollen över Suezkanalen. På några
få dagar erövrade Israel hela Sinaihalvön, men de
koloniala anspråken stötte på patrull hos FN, USA och
Sovjet.
Israel fick dra sig tillbaka från Sinai 1957 och en
FN-styrka placerades i norra Sinai, vid gränsen till
Israel.
Egypten under Nasser ville ha revansch för nederlaget
och våren 1967 ingicks ett förbund mellan Egypten och
Syrien, där senare även Jordanien anslöt sig. Enligt en
enorm propaganda skulle Israel utplånas i massakrer,
större än Djingis Kahns härjningar. I maj 1967 måste
FN-styrkan evakueras enligt krav från Nasser – FN-chefen
U Tant böjde sig.
Världen höll andan, men genom Israels flyganfall den 5
juni utraderades det egyptiska flygvapnet. På sex dagar
erövrade Israel hela Sinai, hela Västbanken inklusive
Östra Jerusalem samt Golanhöjderna öster om Gennesaret.
Tre nej
från arabstaterna
Israel erbjöd
arabstaterna fredsförhandlingar, men icke! Vid
arabstaternas konferens i Khartoum i augusti 1967 sade
man nej i tre punkter: Inget erkännande av Israel, inga
förhandlingar, ingen fred.
I det vakuum som
uppstod, och som varade i tio år, grundade Israel de
första bosättningarna på Västbanken och i Gaza, alltså
som en följd av arabiskt totalt motstånd mot Israel.
Redan på
1960-talet hade arabsidan tagit emot omfattande militärt
stöd från Sovjet och detta fortsatte in på 70-talet.
Egyptens ledare Anwar Sadat byggde upp Egyptens armé på
nytt och 1973 var det dags för revansch. Tillsammans med
Syrien anfölls Israel på Yom Kippur, den 6 oktober.
Suezkanalen överskreds av egyptiska styrkor och syriska
styrkor avancerade över Golanhöjderna mot Galiléen.
Överraskade av angreppen hade Israel betydande motgångar
de första dagarna, men genom en överraskande manöver
gick israeliska styrkor under Ariel Sharon över
Suezkanalen, inneslöt stora egyptiska styrkor och
avancerade mot Kairo. Samma sak hände vid Syrien, där
man närmade sig Damaskus. FN ingrep och beordrade
vapenvila Ännu en gång hade Israel visat sin styrka på
slagfältet – men någon fred blev det inte!
I november 1977
gjorde Anwar Sadat sin överraskande resa till Jerusalem,
talade i Knesset och inbjöd till förhandlingar – något
som väckte ursinne i arabvärlden och som ledde till att
han dödades i oktober 1981. Men 1979 slöt han fred med
Israel – en fred som består än i dag, även om åtskillig
propaganda ännu riktas mot Israel.
Blodiga
attentat
Den palestinska
paraplyorganisationen PLO vidhöll sin oförsonliga
inställning. PLO infiltrerade både Jordanien och
Libanon, med grupper som Hizbollah i Libanon, Hamas i
Gaza och på Västbanken med flera förövade blodiga
attentat och förorsakade Israels militära ingripanden i
Libanon 1978 och 1982, likaså intifadan 1987 med
återupptagande åren 2000-2005. Där ligger orsaken till
staketet/muren som Israel började bygga 2002 – ett bygge
som angrips hårt av många i västvärlden, men som har
minskat attentaten med 90 procent!
Till allt detta
kommer oförsonligheten från ayatollornas Iran,
förkroppsligad av presidenten Ahmadinejad, som i FN,
hemma i Iran och nyss vid besök i Libanon bedyrar att
Israel ska utplånas. Eftersom Iran har långt franskridna
planer på kärnvapen, fattas det inte dystra
framtidsperspektiv. Just nu pågår förhandlingar mellan
Israel och PLO. Utgången är oviss – men över Israel
finns ändå Guds löften!
John Westlin
Till arkivet för ledare
|