FN var med om att bana väg för Israels självständighet genom omröstningen i FN:s generalförsamling den 29 november 1947, men sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Det har varit många fördömanden i gemensamma resolutioner gentemot Israel. Ett sådant fördömande gavs 1975 då FN under sovjetisk och arabisk dominans utpekade sionismen som rasism. Den resolutionen upphävdes 1991, då sovjetväldet bröts både i Ryssland och i en rad östeuropeiska länder. Det var ju en välkommen och befogad handling.

Ett aktuellt exempel på FN:s fientlighet mot Israel är Goldstone-rapporten om kriget i Gaza förra årsskiftet. Dokumentet riktar anklagelser om krigsförbrytelser mot Israel och Hamas. Israel har protesterat mot rapporten och hävdar att Israels krigsmakt iakttog största möjliga återhållsamhet under kriget. Bland annat har påpekats att flygblad spreds i stor utsträckning för att varna civilbefolkningen i områden som skulle bombas.

Att civila offer ändå krävdes berodde bland annat på att Hamas enligt sin taktik placerat både vapenförråd och robotramper i områden med skolor, sjukhus och andra civila anläggningar. Man påpekade också att raketangrepp från Gaza mot städer och byar i södra Israel hade pågått i åtta år utan motåtgärder från FN:s och EU:s sida.

Goldstone-rapporten riktade också anklagelser mot Hamas för krigsförbrytelser, men dessa anklagelser har försvunnit från materialet under handläggningen i FN-organen, ett synnerligen partiskt beteende. Någon objektiv, opartisk handläggning verkar det alltså inte bli.

En annan kvarstående orättvisa återfinns på det diplomatiska planet. Israel fick plats i FN som en av dess medlemsstater redan 1949 – men Israel har inte fått erkännande av Jerusalem som huvudstad under de år som gått. De olika ländernas ambassader ligger i Tel Aviv, inte i Jerusalem på grund av att FN-resolutionen 1947 utpekade Jerusalem som en internationell zon under FN:s förvaltning. Det blev aldrig förverkligat därför att Jordanien intog östra Jerusalem i maj 1948 och reste en mur mellan jordanska och israeliska Jerusalem. Endast Storbritannien och Pakistan erkände Jordaniens åtgärd. FN lät det ske men vidhöll dokumentet om Jerusalems internationalisering. Under en period förlade Costa Rica och Honduras sina ambassader till Jerusalem, men under trycket från FN:s övriga stater har de dragit tillbaka dem till Tel Aviv.

USA:s kongress har tagit beslut om flyttningen av USA:s ambassad till Jerusalem, men hänsynen till arabisk olja har varit större än att ge rättvisa åt Israel. ”Moln och vind utan regn”.

På sistone har svenska UD gjort sig skyldig till en märklig diplomatisk handläggning. Man talar nämligen idag om Jerusalem som ”Israels och Palestinas huvudstad”. Man föregriper alltså både de förhandlingar och de beslut som är nödvändiga för ett sådant erkännande. Man förstår avsikten men var finns underlaget?

I augusti kunde Sveriges regering inte påtala en spekulativ och overifierad artikel om israeliska organstölder från palestinska döda, med en märklig hänvisning till pressfriheten. Där gick det alltså att hindra ett avståndstagande från en svårartad och obekräftad anklagelse, men i fråga om Jerusalems framtida ställning kan svenska UD proklamera något där varken förhandlingar eller beslut föreligger. ”Man skryter med gåvor som man inte ger.”

Här har påtalats kontraster och brister i behandlingen av Israel, men vi kan trösta oss med att Gud som en gång har utvalt Israel ännu står fast vid sitt ord och sina löften. Därför kan vi
frimodigt önska Gott Nytt År till Israel! Shalom över Israel

John Westlin