Tre nej från
arabledare - Vad skall Obama göra åt det?
Barak Obama fortsätter sina ansträngningar att
åstadkomma en förändring i Mellanöstern. För ett
par veckor sedan meddelade administrationen att
presidenten avser att framlägga ett fredsförslag
för Mellanöstern i mitten av september.
Åtskilliga förberedelser har gjorts för
att kunna ge ett förslag. Det speciella sändebudet för
Mellanöstern har besökt Israel flera gånger, andra
ministrar och senatorer har också varit där, alla i akt
och mening att påverka Israel att göra utfästelser,
bland annat stoppa byggandet av nya bosättningar på
Västbanken och i Jerusalem. Israel har preliminärt
stoppat nya bosättningar, men vidhåller en fördjupning
av existerande bosättningar, så att ungdomar kan bygga
hus där de vuxit upp.
Obama har
ju också sökt förmå arabsidan till förtroendeskapande
åtgärder och tillmötesgående men där har han inte fått
motsvarande gensvar. Under sommaren har tre arabiska
ledare gett avvisande svar på amerikanska propåer. Det
är befogat att granska dessa uttalanden och reflektera
över vad de betyder för fortsättningen. Deras nej
påminner mycket om arabländernas nej vid konferensen i
Khartoum sommaren 1967, alltså efter deras nederlag i
Sexdagarskriget. Då sade arabsidan ett samfällt nej till
fred med Israel, nej till erkännande av staten Israel
och nej till fredsförhandlingar.
Utan Golan
ingen förhandling
Först ut med ett nej var Syriens president Bashar Assad.
Typiskt nog på en fredag (muslimernas helgdag) sade den
syriske presidenten att det inte kan bli någon
kompromiss om Golanhöjderna. Återlämnandet av området till Syrien
är inte förhandlingsbart. "Det syrisk-arabiska Golan
skall förbli arabiskt ... och skall återlämnas till den
syriska nationen."
Detta
första nej är inte någon överraskning. I åratal har
Syrien sagt att förhandlingarna med Israel kan ske först
sedan Israel helt har dragit sig tillbaka från Golan!
Syrien
hävdar att Golan är arabiskt allt från början - vilket
inte är sant. I det brittiska mandatet för Palestina
ingick Golan, men 1923 överlämnade England området till
Frankrike som då var kolonialmakt över Syrien och Libyen.
Nej till
erkännande av Israel
Ett andra nej kom från PLO:s president Mahmud Abbas vid
PLO:s rådsförsamling i Betlehem (den första på 20 år).
Mahmud Abbas, med fullt instämmande av PLO, bedyrade att
inte återgå till fredsförhandlingar förrän Israel har
stoppat alla nya bosättningar på Västbanken och i
Jerusalem. Han sade också att PLO förbehåller sig rätten
till "lagligt motstånd". (Av hänsyn till USA använde han
inte uttrycket "heligt krig", jihad.) PLO säger också
nej till att erkänna Israel och man hävdar på nytt att
palestinska flyktingar inte skall bosätta sig i
arabländer. De skall tillbaka till sina forna boplatser
- i Israel.
Inte minst
detta sista krav omöjliggör förhandlingar, eftersom
Israel inte på något sätt kan gå med på att palestinska
flyktingar skulle få återvända till Israel. Det skulle
ju betyda att Israel upphörde att vara en judisk stat.
Det tredje
nejet uttalades på Förenta Staternas
utrikesdepartement i Washington av Saudiarabiens
utrikesminister, Prinsen Saud al-Feisal i en officiell
överläggning med Hillary Clinton, USA:s utrikesminister.
Den saudiske utrikesministern sade att Israel helt kunde
glömma att Saudiarabien skulle tillmötesgå Israel med
några förtroendeskapande åtgärder. Ett
steg-för-steg-närmande åstadkommer inte någon fred. Han
menade också att Israel bara försöker distrahera genom
att peka på ovidkommande saker. Sammanfattningsvis
uttalade han att endast ett helt tillbakadragande från
Västbanken, från Jerusalem och Golanhöjderna till 1967 års
gränser ska ske - sedan kan det bli samtal.
Misslyckande
Dessa tre nej innebär i realiteten ett enda stort
misslyckande för Obamas ansträngningar att åstadkomma
islossning i mellanösternkonflikten. Man undrar varför
ansträngningarna i så hög utsträckning varit inriktade
på eftergifter från Israels sida, när den verkliga
proppen finns på arabsidan. Precis som Arafat säger man
nej till alla förslag som kunde ge en lösning.
I vintras
ställde ju FN tre krav, främst på Hamas, men även på PLO
och arabländerna: Erkänn Israel, ta avstånd från terror
och respektera tidigare ingångna avtal. Hur mycket har
gjorts för att de kraven ska tillgodoses? Arabstaterna
har oljan, därför tiger man stilla med de kraven - och
låsningen fortsätter. Under tiden fortsätter Iran att
upprusta Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.
Det ligger
nära till hands att man känner sympati för Obamas
öppenhet och vilja till förhandlingar: Med Syrien, med
Hamas, till och med med Iran, men vart har det hittills
lett? Till intet. Ps 14:2 och 3.
John Westlin
Till arkivet för ledare
