Lördagskvällen den 8 december hölls ett samtal om Israel i Göteborgs närradio (Radio Full Gospel) mellan å ena sidan Oded Meiri, med judisk bakgrund och verksam i organisationen Fred i Mellanöstern, ledarskribenten i Göteborgs-Posten Gert Gelotte samt undertecknad John Westlin. Bakgrunden till programmet var fem artiklar i Göteborgs-Posten, fyra av dem skrivna av Gert Gelotte efter ett studiebesök i Israel och på Västbanken under hösten. Ett tiotal journalister hade inbjudits till resan av Svenska kyrkan och Diakonia. Sju av tio deltagare deltog i resan kostnadsfritt (stipendium från Svenska kyrkan), tre betalade själva.

Starkt negativa

De fyra artiklarna av Gelotte var starkt negativa gentemot Israels hantering av förhållandena i fråga om vägspärrarna, ”muren” och Israels bosättningspolitik på Västbanken.

I programmet framstod Gelotte mer sympatisk än i artiklarna, men hans omdömen förtjänar ändå en granskning, eftersom han tycks representera en ganska allmän uppfattning, både i media och som en följd därav också hos allmänheten och som inneburit en alltmer negativ syn på Israel under senare år, något som Franz T Cohn observerat i sin skrift ”Politiskt inkorrekt” (recenserad i Shalom över Israel nr 12/07).

Trots att Gelotte presenterar sig själv som Israels vän är hans omdömen om Israel starkt negativa. Man kan till och med tala om fördömanden av den politik som Israel tillämpar på Västbanken och gentemot Gaza.

Situationen som Gelotte beskriver i sina artiklar är naturligtvis mycket prekär för den palestinska allmänheten: Stor arbetslöshet upp till 50-60 procent, urusel ekonomi och upplevd ofrihet i en mängd avseenden. Att man ändå kan tala om ett inskränkt perspektiv beror på inriktningen att lägga merparten av skulden på Israel. Några exempel på detta ska ges i det följande.

Historielöst

Gelotte och många med honom vill inte dra in den historiska bakgrunden i sin beskrivning.

Det gäller både det bibliska perspektivet, där Israel är egendomsfolket som efter många år i förskingring kommit hem till landet. Men det gäller också den historiska bakgrunden med judeförföljelser, pogromer och Förintelsen som kulmen etcetera. Gelotte ville inte syssla med historien utan endast med dagens verklighet, där Israel är förtryckaren med stark militärmakt som verktyg och med många restriktioner för palestinierna.

Visst finns den bilden av dagens förhållanden, men utan en klar insikt om orsakerna blir ändå perspektivet felaktigt och orättvist. Att Israel tillerkändes en stat av FN den 29 november 1947 berodde ju dels på Förintelsens massaker på sex miljoner judar, dels på att den judiska delegationen sade ja till delningen av landet i en judisk och en arabisk stat. Arabländerna sade kategoriskt nej till den delningen och lovade från början att de skulle invadera och utplåna den judiska staten när den utropades.

De höll det löftet när arméer från fem arabstater den 15 maj 1948 gick in i landet. Att de misslyckades i sina avsikter, det vet vi, genom en heroisk insats av den nyfödda statens invånare, ironiskt nog också med vapeninförsel från Sovjet via Tjeckoslovakien, en hjälp som snart förbyttes i fientlighet från Sovjet, bland annat med stor vapenupprustning till Syrien och Egypten. Sexdagarskriget 1967 var ju en upprepning av försöket att utplåna Israel. Nasser sparade inte på ordkriget i maj 1967: Världen skulle få se en massaker som skulle överträffa Djingis Khans härjningar. I kriget besattes Västbanken, gamla Jerusalem, Sinai och Golan av israeliska styrkor. Trots nederlaget vägrade arabstaterna i Khartoum augusti 1967 att erkänna Israels existens, de sade nej till förhandlingar och fred. I ett vakuum som varade till november 1977 började bosättningarna på Västbanken och i Gaza, dock utan införlivning av områdena, i väntan på förhandlingar om uppgörelse.

Utan det perspektivet förstår man inte dagens situation.

Gelotte var korrekt i sin vägran att belysa Svenska kyrkans och Diakonias roll i studiebesöket, eftersom inga representanter därifrån deltog i samtalet, men deras negativa inställning är ändå klar, både genom Hopp-kampanjen 2005 och deras ständiga negativism mot Israel. Hopp-kampanjens avsikt var ju att Israel skulle lämna Västbanken, Gaza, Golan och östra Jerusalem, utan förhandlingar.

”Muren”, till största delen ett staket, är ett annat exempel på ett inskränkt perspektiv. Visst är ”muren” en tragedi för mänsklig samlevnad, men genom dess uppbyggnad har 90 procent av självmordsbombningar och terrordåd mot Israel upphört – och varje stat har som förstahandsuppgift att skydda sin befolkning.

Till sist: Varför ser inte medier och regimer arabvärldens och Irans inställning till Israel som ett reellt hot? Visserligen medgav Gelotte att han såg en kommande islamistisk regim som försvårande för en fredlig utveckling, men perspektivet är fortsatt negativt mot Israel.