Fatta ståndpunkt - och inte fatta mer?
Den
självständige och självlärde pastor CG Hjelm kunde
verkligen träffa huvudet på spiken och göra sina
meningsmotståndare svarslösa. Ett av hans berömda
uttryck, som lever kvar i all sin träffsäkerhet, lydde:
”Somliga fattar ståndpunkt – och sedan fattar de inget
mer”.
Uttrycket passar in
på en hel del förståsigpåare i olika medier, som envist
håller fast vid sina åsikter, även när verkligheten
talar ett annat språk.
Svensk opinionsbildning fick ett annat utseende på
slutet av 1960-talet och de följande åren. Då framträdde
Per Gahrton och Staffan Bäckman med sitt oreserverade
stöd till palestinierna, inklusive paraplyorganet PLO
med Yasser Arafat som ledare.
Men inte nog med det. De brännmärkte staten Israel som
ett exempel på amerikansk imperialism och kolonialism
och i sin utförliga argumentering använde de ordalag
från antisemitismens vokabulär, även om de föredrog att
kalla det antisionism. Tillsammans med en allt större
israelfientlighet hos en del socialdemokrater och
vänsterpartiet vände de en tidigare positiv inställning
till Israel till dess raka motsats. Palestinaschalen
blev det yttre tecknet för en allt större andel av
svenska ungdomar som ägnade sig åt en frän kritik av
Israel och dess påstådda förtryck av palestinierna och
ockupation av palestinsk mark.
Hänsynslösa drag
Detta har fortsatt under
alla år sedan dess. Att grupper av palestinier har
utövat hänsynslös terror mot civila israeler, skolbarn,
hotellgäster, busspassagerare etcetera har beskrivits
som motståndskamp mot den israeliska ockupationsmakten
och därför berättigad. De senaste årens världsomfattande
terrordåd uppvisar samma hänsynslösa drag hos grupper
som al Qaida, Hizbollah och Hamas. Det gemensamma för
dem är övertygelsen att Israel är en pesthärd som ska
skäras bort från de arabiska områdena.
Även om PLO efter
Irak-kriget fick moderera sin politik och uppta
förhandlingar med Israel under stormakternas
överinseende, så har de kvar sin principiella
ståndpunkt, att Israel skall utplånas som judisk stat.
Libanonkriget
Libanonkriget sommaren
2006 är ännu ett exempel på svenska mediers
verklighetsförvanskning. Det framgår av en nyutkommen
liten skrift av Ulf Öfverberg, en ung politisk skribent
som fördjupat sig i den svenska debatten om
libanonkriget och jämfört den med debatten i övriga
europeiska medier.
Kriget började genom att
Hizbollah dels dödade åtta israeliska soldater och
kidnappade ytterligare två (som fortfarande hålls
fångna), dels överöste norra Israel med raketer (som de
erhållit från Iran), alltifrån Haifa i väster till Bet
Shean i öster. 3 970 raketer avfyrades under krigets 34
dagar, det vill säga mer än 100 per dag. Hundratusentals
invånare i norra Israel evakuerades söderut till säkrare
områden. 750 000 träd brändes ner. Israel var egentligen
inte rustat att möta angreppet, men gjorde det ändå,
bland annat med stora flygangrepp mot Hizbollahs
kärnområden. Striderna upphörde i mitten av augusti och
FN:s trupper i Libanon utökades betydligt, dock utan att
avväpna Hizbollah (som FN hade gett order om redan
2004).
Winogradkommissionen, som
tillsattes i Israel, gav i sin första rapport en
svidande kritik av den israeliska ledningens valhänta
sätt att motstå Hizbollahs angrepp.
Hur bedömde
världsopinionen denna händelse? Israel fick skulden för
kriget, bland annat genom de klusterbomber som fälldes.
Såväl FN som EU fördömde Israel för det skedda, men det
fanns många amerikanska, arabiska och europeiska
bedömare som lade tyngdpunkten på Hizbollah. Dock inte
svenska medier, inte heller regeringen. Göran Persson
sammankallade en givarkonferens för att hjälpa Libanon.
Israel fick naturligtvis inget. Svenska medier deltog
nästan samfällt i skallet mot Israel, främst
Aftonbladet, men även de stora morgontidningarna gav
hård kritik mot Israel. Ändå var det som sagt många
europeiska journalister och kulturpersonligheter som gav
en mer objektiv syn, där Hizbollahs samröre med Syrien
och Iran belystes.
Den infiltreringen har för
övrigt fortsatt, där Hizbollah söker underminera och
störta Libanons lagliga regering och på nytt ge Syrien
ökat inflytande.
Historien upprepas
Historien upprepas alltså.
Opinionsbildare har fattat ståndpunkt – och fattar inget
mer. Terrororganisationer hålls om ryggen,
kärnvapenhotet från Iran viftas bort. Islamismens hårda
sida förtigs.
När ska en mera
rättvisande nutidsbeskrivning få komma till tals? Ulf
Öfverbergs skrift om ”Det svenska undantaget” borde få
allmän spridning, för att återställa förtroendet för
svensk media.
John Westlin
Till arkivet för ledare
