Israels dilemma
Dagens politiska och militära situation ställer Israel
inför flera viktiga överväganden.
Vad är att göra, finns något att göra, i så fall hur? Är
det bättre att ingenting göra?
Skall man vänta på andras initiativ? Förändras
situationen av sig själv med tiden?
Det är inte några lätta uppgifter Israel står inför. Vi
nämner ett par.
Världsopinionen
Världsopinionen är en av de tunga frågorna som finns med
i spelet om Israels existens. En undersökning har nyss
gjorts om vilka länder som är de minst populära i
världen. Ett av dem är Israel. Flera faktorer bidrar
till resultatet, inte minst den tilltagande
antisemitismen. En undersökning har gjorts även på detta
område som visar att det är ett aktuellt fenomen runt om
i världen. För Sveriges del kan det illustreras av att
vakter och polis måste anlitas för att en judisk
gudstjänst skall kunna hållas, skolbarn uppmanas att
inte bära synliga symboler som visar att de kan vara
judar.
En annan faktor till Israels nackdel är att landet
betraktas som hårt när det slår till mot terrorcentraler
och bombare. Detta kallas övervåld och idén bakom tycks
vara att det är legalt att ha en ständig nålstickstaktik
mot Israel, eftersom det är ”starkare”. Det är just
denna taktik som tagits i stället, när Israels fiender
ännu inte lyckats besegra den judiska staten med
regelrätta krig. Med ständiga attacker skall livet för
israelerna bli så svårt att de kommer att flytta från
landet. Staten försvagas så starkt att det sedan bara är
att överta området.
Nålstickstaktik
Israel har levt med detta så länge att det är naturligt
att besvara fiendeattackerna. Inte bara Israel och
judarna skall ha det svårt utan även de som sänder
raketer och bombare. Israel anser sig inte ha valt detta
liv medan palestinierna anses ha valt det genom sitt val
av Hamas. Skyddsstaketet, särskilt muren vid Betlehem
och de otaliga vägspärrarna, är ett starkt argument mot
Israel i opinionen. Där har Israel inte haft något val
mellan att vara populära eller att ge sin befolkning
skydd. En faktor har tillkommit genom muren och systemet
med vägspärrarna. Eftersom systemet varit så effektivt –
så många bombare fångats – så många israeler räddats,
har palestinierna börjat tvivla på att judarna skall
kunna bombas ur landet, kanske en anledning till förnyat
”fredsintresse”. (Saudiarabiens initiativ går
naturligtvis ut på att Israel skall stå för fredsnotan.)
En opinionsröst i det lilla kan vara typisk: En dam från
Svealand var oerhört upprörd över israelerna i
förmiddagsprogrammet i P1. De hade bombat i Gaza i
förebyggande syfte, hur kan man göra så? Hon hade
missat, på grund av ensidig rapportering, att det även
under s.k lugn regnar raketer över Sederot, den lilla
israeliska staden, därav försök att eliminera
raketlagret.
I väntan på mullornas bomber
Den större frågan, hotet om atombomber från mullorna, är
ett annat dilemma: Ska man försöka göra något åt hotet
eller att inte göra något. Vad än Israel gör eller inte
gör blir fel.
Det är ingen tvekan om att hotet är reellt. Ahmedinedjad
menar vad han säger när Israel skall utplånas från
kartan, och när bomberna är klara kommer de. Det är bara
fråga om tid. Kommer amerikanerna att stoppa Iran innan?
De har ju problem med sin egen opinion. Måste Israel
själv försöka förstöra bombfabrikerna? Följden blir i så
fall att inte bara Ryssland, Nordkorea och Kina blir
sura för missade affärers skull, utan kanske även
Amerika går emot? Efteråt har det visat sig att USA hade
en reservplan mot Israel vid sexdagarskriget, så inget
är självskrivet i sammanhanget.
Vad säger vi som troende kristna, laddas det för
Harmageddon eller får vi en nådatid?
I vilket fall så har vi en tydlig vink om det stora
sammanhanget, att Israel finns på kartan till mullornas
förtret. Profeten Jeremia såg fortsättningen på dramat
(kap. 23):
Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte
längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde
israeliterna ut ur Egypten” utan ”Så sant Herren lever,
han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och
hämtade dem från alla andra länder dit han fördrivit
dem, för att låta dem bo i deras eget land.”
Iwan Örjebo
Till arkivet för ledare
