Israel
- ständig syndabock
Uttrycket
syndabock återfinns i Gamla Testamentet, i samband med
vad som skedde på försoningsdagen. Två bockar lämnades
fram till översteprästen som en symbol för folkets
synder. Den ene bocken slaktades som ett syndoffer.
Översteprästen lade sina händer på den andre bocken och
bekände på honom folkets missgärningar. Sedan drevs
bocken ut i öknen – syndernas bortskaffande.
I det kristna påskfirandet
påminns och undervisas vi om att Kristus är vårt
offerlamm, som burit all vår synd upp på korsets trä,
när han blev en förbannelse för vår skull. Här är
grunden och fullbordan av vår frälsning. I en av
långfredagens sånger sjunger vi: ”Djupt i dödens mörker
Frälsaren stiger ner. Hör hans rop i ångest: Gud honom
överger. Nu behöver aldrig någon ropa så, ty en evig
frälsning vanns för syndarn då.” Kristus förverkligade
båda syndabockarna i sitt offer på Golgata. Synden är
bortskaffad!
Som uttryck lever begreppet ”syndabock” kvar i
betydelsen att någon får ta på sig skulden för vad som
inträffat, antingen det är korrekt eller inte. I dag kan
vi konstatera, att Israel är det folk som genomgående
har varit syndabock. När den hednakristna kyrkan växte
till i makt och betydelse så skedde snart det märkliga,
att judafolket – uppenbarelsens folk – blev syndabock i
den kristna förkunnelsen och tillämpningen. Kyrkan
glömde apostlaorden om att inte förhäva sig, och därmed
blev det kutym att kalla judarna för ”gudsmördare” – de
hade ju korsfäst Kristus. De utmönstrades från
gemenskapen, de gavs vidriga namn och allt tänkbart ont
sades prägla dem. Genom medeltiden, in i våra dagar, har
de förföljts och utpekats för något som i lika stor
utsträckning gäller hela människosläktet; ”ty alla har
syndat och saknar härligheten från Gud (Rom. 3:23).
Kyrkan tappade bort det mest fundamentala i evangeliet,
nämligen ”att det var Gud som var i Kristus och
försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:18, 19).
Den allvarliga villfarelsen delade också Martin Luther,
och han gav på det sättet vapen åt nazisterna, som i sin
teori om ”övermänniskan” inte gav något utrymme för
judafolket som ras – de skulle bort!
Kärnvapenkrig
I vår tid har de muslimska länderna hakat på samma
ödesdigra uppfattning: ”Israel är en cancersvulst i
Mellanöstern. Den måste tas bort!” Det proklamerar Hamas
och Hizbollah, det förkunnar Irans president Ahmadinejad
var han kommer åt: I FN, för det egna folket. Han är
beredd att ödelägga Mellanöstern i ett kärnvapenkrig mot
Israel, oavsett vad det skulle betyda för världen i
stort. En vansinnesproklamation, i nivå med Hitler.
Ännu märkligare är, att stora delar av den mänskliga
gemenskapen också utnämner Israel till syndabock. Hur
många gånger har inte FN uttalat fördömanden av staten
Israel? Hur ofta återfinner vi inte EU bland Israels
vedersakare? Hur vanligt är det inte att kristna kyrkor
och ledare fördömer Israels handlande?
Det är inte så att vi upplever Israel som felfritt.
Liksom varje demokratisk stat begår Israel handlingar
som kan ifrågasättas och därför ska kritiseras. Vid
vägspärrar går Israels soldater bryskt fram.
Staketet/barriären är en tragedi, som inte skulle finnas
mellan människor. Men vi upprörs också över bristen på
rättvisa domar. Uppmärksammar kritikerna över
huvudtaget, att ”staketet” har minskat terrordåden inne
i Israel med 90 procent?
Libanon-kriget
Ett av de senaste exemplen på fördömelse av Israel är
Libanon-kriget sommaren 2006. Israel gavs skulden för
kriget och bombanfallen, trots att det var Hizbollah som
dels inledde det med att döda åtta israeliska soldater
och kidnappa två (som ännu hålls fångna), dels avfyrade
nästan 4 000 raketer över norra Israel, från Haifa i
väster till Bet Shean i öster, dödade 53 plus över 100
stupade soldater, fällde och brände 750 000 träd och
mycket annan förstörelse. Över en miljon israeler
evakuerades söderut. Men världen lät fördöma Israel,
försummade att avväpna Hizbollah (där det ändå fanns ett
beslut från FN år 2004). Sverige tog initiativ till en
givarkonferens för Libanons återuppbyggnad, men Israel
fick ingenting. Israel var omigen syndabocken. Visst
undrar vi över och beklagar Israel klusterbomber över
Libanon, men ser vi till orsakerna och maktspelet bakom,
så märker vi på nytt att Israel ska fördömas. Israels
utsikter att fortleva som stat minskas genom omvärldens
inställning.
Nu kan man befara att omvärlden ska äventyra Israels
fortsatta existens genom att på något sätt erkänna den
nya palestinska koalitionsregeringen, utan att kräva
erkännande av Israels existens, utan att ta avstånd
från terrorismen. Världens statsmän och ledare fördömer
och kritiserar Israel – och blundar för arabvärldens och
Irans målsättning att utplåna Israel.
Man tar inte hoten på allvar, men man tar Israel i örat
på djupaste allvar. Hur länge ska en sådan
blindbocksinställning fortsätta?
John Westlin
Till arkivet för ledare
