Inympade i samma rotsystem

Vi fortsätter vår lilla studie för att se vilka argument Bibeln ger för vår inställning till Israel och det judiska folket. I Romarbrevet 11: 17 skriver Paulus: Om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är av ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets fets rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna.

Inympade i samma rotsystem

I Bibeln finns det sju symbolträd för det judiska folket. De viktigaste är vinträdet, fikonträdet och granatäppelträdet. Det var frukterna från dessa träd spejarna plockade när de var inne och bespejade landet. (4 Mos 13:24). Vinträdet talar om möjligheten till ett personligt gudsförhållande. Det är därför inte en tillfällighet att Jesus säger sig just vara vinträdet (Joh. 15). Den relationen vill Jesus ska vara fylld av glädje genom att hans glädje bor i oss så att vår glädje blir fullkomlig.

Fikonträdet talar om Israel som folk, nation, land och ekonomi. Som ett träd bland alla andra träd uppmanar oss Jesus att ha ögonen på fikonträdet. När det börjar knoppas vet ni att sommaren är nära (Luk. 21: 29-31). Den generation som ser det ska inte dö förrän allt detta händer, säger Jesus (Matt. 24: 34). De ortodoxa tolkar året 1967 som det år då fikonträdet knoppades, eftersom de då fick tillbaka Jerusalem.
Granatäppelträdet påminner det judiska folket om Guds välsignelser. På översteprästens klädnad fanns granatäpple runt om nere i fållen (2 Mos. 389: 24). På de två väldiga kolonner som stod i öppningen till det salomonska templet fanns längst upp hundratals granatäpplen (2 Kung. 25: 17). Allt för att det judiska folket inte skulle glömma bort Herrens löfte om välsignelse.

Symbolträd
Olivträdet är symbolträdet för att vi som hedningar kan få del av det förbund Gud ingick med Abraham. Två saker ska vi observera:
a) Vi blir inympade bland dem (Rom. 11: 17). Inte istället för dem! Några av det judiska folket har på grund av otro brutits bort. Men de kommer att bli inympade igen (Rom. 11: 23). Ett intressant påpekande om det hopp som det judiska folket har och som Paulus uttrycker med orden: Det är så hela Israel skall bli frälst.
b) Vi har fått del av det äkta olivträdets feta rot. Vad den feta roten är, som vi tillsammans med det judiska folket är inympade i, förstår vi när vi läser om Abraham. Han är den person som får löftet att bli till välsignelse. I samband med att han är beredd offra sin ende son Isak säger Herren: I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade (1 Mos. 22: 18). I brevet till församlingen i Galatien skriver Paulus: Tillhör ni Kristus är ni Abrahams barn, arvingar enligt löftet. Med det hävdar Paulus att vår relation till Kristus öppnar upp för en ännu djupare relation och att den hör samman med Abraham.

Snabbväxande
Under fler år hade jag förmånen att leda skogsresor till USA. Vi såg bl a på de väldiga reedwoodträden med en diameter på mellan 4-6, 5 meter och 120 meter höga. Professorn vi hade med oss från skogsuniversitetet i USA berättade då att denna trädsort är den mest snabbväxande i USA. Orsaken är att man planterar den nya plantan i den gamla stubben eller alldeles intill. Då övertar den lilla plantan det gamla trädets hela rotsystem och behöver inte utveckla sitt eget.
När han berättade detta tänkte jag på Paulus som betonar att vi får del av det äkta olivträdets feta rot. Vi får del av hela det rotsystem som sträcker sig så långt tillbaka och så djupt att det visar sig att Gud själv är vår egentliga källa. Alla mina källor äro i dig, utbrister psalmisten i Psalm 87: 7. Då Jesus gick med emmausvandrarna började Jesus med utgångspunkt från Mose och alla profeterna och sedan alla skrifterna att förklara vad som var sagt om honom.
Vilken fattigdom och kraftlöshet för de som kapar rötterna till Gamla Testamentet och Israels Gud!

Våra rötter sträcker sig längre tillbaka än till väckelsen, reformationen eller våra kyrkofäder. Och ju längre tillbaka dess rikare blir den kraft och näring som strömmar till oss. Men när vi kapar våra rötter fungerar vi som när du tar in en äppelkvist och sätter den i en urna. Visst är den fin en tid. Den kan blomma och förgylla rummet. Men dess öde bestämdes i det ögonblick den bröts av från trädet. Så är det med oss som enskilda kristna, förkunnare och församlingar när vi bryts av från det sammanhang vi är ämnade till.

KG Larsson

Relaterat:

– Ta del av KG Larssons artiklar här.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmailby feather
No comments yet.

Lämna ett svar