Förintelsedagen
(tre
artiklar av Inger Lindau)
Klicka på rubriken så hoppar du till artikeln!
1.ATT
MINNAS FÖR FRAMTIDEN
2.ESTERS BOK OCH FÖRINTELSEN
3.TILL
MINNE AV FÖRINTELSENS OFFER OCH HJÄLTAR
ATT MINNAS FÖR FRAMTIDEN
Ovanstående rubrik är en del av namnet på den utomordentliga tidning, som Levande Historia gav ut till Förintelsens minnesdag den 27 januari 2003.
Rubriken är lika tänkvärd som namnet på den bok, som gavs ut för ca 5 år sedan ” Om detta må Ni berätta” . Det gäller att inte glömma utan låta kunskapen gå vidare till nya generationer, för att också de skall påverkas till att aktivt arbeta för demokrati och människovärde och mot främlingshat.
Tendensen i tidningen är klar. De flesta, som intervjuas är barnbarn till överlevande, som orkat dela med sig av vad de själva upplevt som tonåringar. Dessa ungdomar har blivit utmanade och inspirerade att fortsätta att berätta, när ögonvittnena inte längre finns och genom sitt engagemang ”vaccinera” nya ungdomar mot rasism.
Fjolårets minnesdag var annorlunda än tidigare år, eftersom det var en helt vanlig skoldag med möjlighet för ”överlevande” och andra engagerade människor att besöka skolor, med eller utan tidningar.
År 2003 var dessutom ett märkligt år, eftersom det fanns så mycket att minnas, som inträffade de år, som slutar på en trea eller åtta. Detta kunde var och en konstatera, som studerade tidningens mittuppslag eller historiken i Om detta må ni berätta.
Nästan varje månad hade vi anledning att minnas, något som vi inte önskade se en upprepning av. Ibland hade vi anledning att fira. Här följer de datum, som är viktigast.
Den 30 januari 70 år, sedan Hitler kom till makten.
Den 19 april 60 år, sedan gettot i Warszawa gjorde ett väpnat uppror
13 mars 65 år , efter Anschluss
Den 6 maj/judisk kalender 55 år, sedan staten Israel proklamerades
Den 16 maj / svensk kalender 55 år, sedan staten Israel proklamerades
Juli månad 65 år , efter konferensen i Evian
Oktober månad 60 år, sedan de danska judarna räddades till Sverige
9 november 65 år, efter Kristallnatten, 80 år efter Hitlers kuppförsök
ETT PERSONLIGT ENGAGEMANG.
När jag ser tillbaka på året som gått, kan jag inte undgå att uppleva tacksamhet, för att jag som konsulent i sällskapet Shalom över Israel, har haft möjlighet att engagera mig i dessa olika anledningar att minnas. Ett engagemang som berört min hembygd, Sverige i stort men också Östeuropa.
Det som började med skolbesök i samband med minnesdagen den 27 januari fortsatte med en förbönsresa till Polen i maj månad, där vi bland annat kunde uppleva minnet av ghettoupproret i Warszawa.
Hösten blev ännu intensivare, i synnerhet på hemmaplan. De danska judarnas flykt över Öresund uppmärksammades i kommunen på ett föredömligt sätt och kulminerade i Sverige-Israels seminarium i Mölle i slutet av oktober, ett seminarium, där vi bland annat tillsammans med Israels ambassadör besökte Beredskapsmuseet i Döshult.
Som en följd av kommunens engagemang, vad det gällde minnet av andra världskriget , uppmärksammades Kristallnatten på ett sätt, som aldrig tidigare hänt i Höganäs.
DEN 27 januari 2004.
Årets minnesdag kommer säkert att skilja sig från fjolårets. Levande Historia har inte gett ut någon ny tidning, inte heller tryckt upp den fina tidning, som gavs ut 2003. Istället erbjuds skolor och församlingar filmer att hyra. Urvalet är stort, presentationen av filmerna på hemsidan är föredömligt. Det borde vara enkelt för intresserade lärare att beställa hem en film och utifrån den, få igång ett meningsfullt samtal. Filmerna är relativt dyra att hyra och de mest attraktiva kan naturligtvis vara svåra att få tag i, till just den 27 januari.
Troligtvis blir det färre judiska överlevande, som kommer att besöka skolor i år. Under 2003 har antisemitismen ökat i Sverige, med bland annat diskriminering av judiska skolelever och vandalisering av judiska begravningsplatser som följd. Den senaste veckan har det smaklösa ”konstverket ” på historiska museet och den israeliske ambassadörens spontana reaktion, spätt på det mediala föraktet för Israel och därmed det judiska folket. Den överlevande, som i detta klimat, på nytt är villig att återuppleva fasorna från Holocaust, när han försöker ”vaccinera” skolungdomar mot främlingshat och antisemitism ,genom att berätta om sitt liv som ung , han är verkligen inte enbart ett offer utan också en hjälte.
OLIKA GRUPPER AV MÄNNISKOR.
I litteraturen om förintelsen brukar man möta 4 huvudgrupper av människor;
Offer, förövare, åskådare och hjältar. Dessa grupper kan i sin tur uppdelas i nya grupper.
Gruppen offer är inte homogen. En del förintades, ibland omedelbart, ibland efter den djupaste förnedring. Många sköts, som bestraffning eller oprovocerat. Andra svalt eller frös ihjäl. Den största delen fann sin död i gaskammaren, för att sen brännas i krematoriet. Till gruppen hör oliktänkande, Jehovas vittnen, homosexuella, zigenare och naturligtvis judar. Inte bara judar, men ändå är det naturligt att ställa judarna i fokus. Dels rör det sig om så många, att tanken svindlar, dels var det fråga om ett folkmord. Drivkraften till att ockupera ett nytt land, var ofta att genom attacken komma åt nya judar, för att göra världen så ”judenrein” som möjligt.
Nazisterna lyckades inte,( vilket många beklagar idag, inte minst i några av Göteborgs skolor.) Därför finns det ”överlevande”, fortfarande märkta till kropp och själ.
Till offren hör också de överlevandes barn, som vuxit upp i en ofta oförklarlig tystnad. Dit hör också de överlevandes barnbarn, som idag bär på en börda, att föra kunskapen från kriget vidare. I vissa fall kan en hel samhällsgrupp eller ett helt folk, vara märkta av Förintelsen, på ett sätt som gör att de ibland tar initiativ, som får oss andra att tala om överreaktion.
Till gruppen förövare, hör naturligtvis tyskar, som tillhörde nazistpartiet men även sympatisörer i de ockuperade länderna, ofta ännu grymmare och hänsynslösare än tyskarna.
Mirjam Herzog berättar från Dödsmarschen från Budapest till gränsen 1944
- Törsten var värre än hungern. Jag minns att någonstans längs en väg kom en bybo ut med vatten till oss. Polisen försökta stoppa honom, men han gav honom en blick och sa:
” Jag skulle vilja se Dig försöka hindra mig” och så gav han oss vatten. Poliserna var så förvånade att det inte gjorde något.
Det fanns goda människor men poliserna var odjur. Jag hatar dem mer än tyskarna.
(Citatet hämtat från boken Righteous Gentile av John Bierman )
Grymheten hos de ungerska pilkorsarna och den ungerska polisen överträffades av den uppflammande antisemitismen i Litauen.
I 700 år hade judarna bott i landet utan pogromer, i motsats till grannländerna. Litauen var ett skyddat livsrum, där pratiskt taget ingen jude saknade bildning. Ingen annanstans fanns det fler tidskrifter, förlag och skolor med jiddish som språk.
Kartan över Litauen var som en stjärnhimmel översållad med blomstrande judiska församlingar. I städerna utgjorde de ungefär en tredjedel av befolkningen.
I slutet av 30-talet fick de 160 000 judarna, som bodde i landet uppleva ett så infernaliskt utbrott av judehat, att många lämnade landet. Till dem hörde Zwi Kolitz, som blivit odödlig genom sin bok Samtal med Gud under pseudonym Jossel Rakovers.
(utgiven på svenska genom Göran Larssons jubileumsfond för judisk-kristna relationer)
De som inte lämnade landet förintades av sina egna landsmän, när Litauen ockuperades.
Naturligtvis var det enklast för nazisterna att finna samarbetspartners i den tysktalande delen av befolkningen i de länder, de ockuperat eller i vissa fall ”anslutit”. Ett typiskt exempel är Österrike, där man omedelbart kunde genomföra de antijudiska lagar det tagit 5 år att införa i Tyskland. Den kända filmen Sound of Music visar tydligt hur snabbt en person kan förvandlas, från en förälskad brevbärare till en medlöpare, som
är beredd att förråda sin före detta kärlek och hennes familj.
Ett land som tog emot många judiska flyktingar före kriget var Nederländerna, som historiskt sett alltid behandlat sina judar väl. Efter ockupationen i maj 1940 upplevde snart judarna att det under ytan fanns mycket dold antisemitism. I en nyutkommen bok ”Remi Porträtt av en ung holländsk jude under Förintelsen ” gör författaren B.W. de Vries en intressant analys av den ”holländska paradoxen”
Å ena sidan har holländska medborgare tilldelats det näst största antalet utmärkelser som ”rättfärdiga bland nationerna” av Yad Vashems institut i Jerusalem. Å andra sidan registrerades nästan en halv miljon holländare som samarbetsmän till tyskarna. Mer än hundra gånger fler samarbetsmän än ” rättfärdiga ” Dessa samarbetsmän var dessutom mycket effektiva. Ett uttalande från en tysk polis talat för sig självt ” Den holländska polisstyrkan uppför sig på ett utmärkt sätt. De tillfångatar varje dag hundratals judar…. Utan dem skulle vi inte kunna få tag i mer än 10 procent.”
Gruppen åskådare består av människor, som varken är offer eller förövare. Det är helt enkelt medvetna om det, som händer utan att vara berörda. De kan blunda och likgiltigt iakttaga ett grymt skeende utan att aktivt ingripa, för att hindra förövarna eller hjälpa offren. Eftersom det var obekvämt och i många fall livsfarligt att övergå från att vara åskådare till att bli en hjälpare, är det kanske inte så konstigt att de flesta förblev passiva. Detta gällde enskilda, men också hela nationer.
Under konferensen i Evian sommaren 1938 visade det sig, att de flesta nationer inte önskade ta emot judiska flyktingar. Detta faktum stimulerade naturligtvis Hitler i hans judehat. De , som trots allt lyckades komma undan och finna sin tillflykt i Holland, Frankrike eller Ungern upplevde endast några år i trygghet, innan det nya hemlandet ockuperades.
Det finns glädjande undantag, när det gällde civilkurage under kriget. Danmark är ett lysande undantag. Inte nog med att Danmark hjälpte sina judar att komma till Sverige, när de hotades med deportation. När de danska judarna efter kriget kom tillbaka, överlämnandes all deras egendom. Ja, i vissa fall visade det sig att grannarna betalt hyran och vattnat blommorna under alla de månader, som gått sen judarna nödgats fly.
De icke-judar, som vägrade att förbli passiva åskådare och istället gick in för att hjälpa de judiska offren genom att gömma dem, hjälpa dem att fly, rycka dem ur dödens käftar, brukar som bekant kallas för ”rättfärdiga” icke-judar. De ingår i en stor grupp, som jag skulle vilja kalla för Andra världskrigets hjältar.
ESTERS BOK OCH FÖRINTELSEN
Vi närmar oss Purimfesten. Därför har jag på senaste tiden läst om Förintelsen, parallellt med att
jag studerat Esters bok, isynnerhet det rikhaltiga material, som finns på Internet. ( Speciellt Aish
Ha Torah, känt för sin kontinuerliga kamerabevakning av Västra Muren ,har många intressanta artiklar)
Kommentarer är intressanta att läsa, men viktigast är naturligtvis att studera källan, i detta fall Esters bok, med penna i hand. Jag skulle vilja rekommendera Dig, att ta fram Din bibel NU och
läsa genom hela bibelboken och särskilt fokusera och markera nyckelord som ”gästabud”,
”skrivelse ”, samt studera de olika dialoger, som förekommer.
Persongalleriet är färgstarkt och jag skulle vilja börja med att dela in de agerande på det sätt, man ofta möter i Förintelselitteraturen.
# Förövare
# Offer
# Åskådare ( medlöpare )
# Åskådare (räddare )
# Överlevande
FÖRÖVARE
I Esters bok möter vi Haman som den personifierade ondskan. Han kallas för agatiten Haman.
Det betyder att han tillhörde amalekiterna, det folk, som angripit Israel, direkt efter räddningen genom Röda Havet och vars minne enligt 2 Mos.17:14 skulle utplånas. Den medfödda fientligheten fick näring, när juden Mordechai vägrade att böja knä för honom, efter hans upphöjelse. Att
hämnas på en enskild jude, var inte nog för Haman. För första gången i historien väntade en
förintelse av en enda anledning: att man tillhörde det judiska folket.
Bakom en betydelsefull man står ofta en kvinna. Hamans hustru avslöjar sitt hat och sin fruktan,
när hon i Ester 6:13 säger: ” Om Mordechai, som Du börjat stå tillbaka för är av judisk börd, så förmår Du intet mot honom…..
Naturligtvis är de 10 sönerna påverkade av Hamans hat och de drabbas också av förbannelsens bumerang. De liksom Haman blir upphängda på trä. Det märkliga är att sönernas öde på olika sätt påverkar Förövarna under holocaust.
I boken Holocaust Journey berättar Martin Gilbert en fruktansvärd händelse, som ägde rum i staden
Piotrkow i Polen under Purim i mars 1943.
”Nazisterna erbjöd 10 akademiker i gettot att få resa till dåvarande Palestina i en utbytesaktion. Av
de 10, som ansökte fördes 8 till begravningsplatsen där de tillsammans med vaktmästaren och hans hustru sköts ”som en hämnd, för det som hänt Hamans söner ””
Mera omtalat och omdiskuterat är upplysningen att Julius Streicher med hat i ögonen ropade ut ”Purim Fest 1946 ” i samband med att snaran drogs åt om halsen, strax innan han som sista ord ropade ” Heil Hitler”. Samma dag begick Göring självmord och 10 naziförbrytare hängdes
( New York Herald Tribune )
Till förövarna hör också kung Ahasveros. Han kunde naturligtvis från början sagt ”nej”, när
Haman kom med sina lismande anklagelser ,Ester 3:8-9. Istället ger han Haman tillåtelse att
behandla judarna , som han önskar och dessutom behålla silvret, han lovat väga upp till kungens skattkammare
Till det judiska folkets lycka, kan även den, som börjat som en förövare, göra sinnesändring,som Ahasveros gjorde.
OFFER
Det första offret för Hamans intriger var Mordechai, När han skilde sig från alla de andra och vägrade böja knä, var det för många ett tecken på hallstarrighet och brist på självbevarelsedrift.
För oss är det snarare ett tecken på att han var en praktiserande jude, trots att han levde i en
hednisk miljö och troligtvis var uppvuxen i en assimilerad familj. Hans föräldrar hade nämligen
gett honom ett hedniskt namn, besläktat med Marduk, en babylonisk avgud).
Att döda Mordechai och tillsammans med honom alla judar i de 127 furstendömena var inte nog
för Haman. Han ville först förnedra folket, ta bort deras människovärde och trygghet genom att
låta dem vänta på dagen för Förintelsen nästan ett helt år ( från årets första månad Nissan till
den trettonde i det bibliska årets sista månad, månaden Adar )
ÅSKÅDARE ( MEDLÖPARE )
Eftersom Hamans anslag förhindrades vet vi inte hur människorna i de 127 furstendömena skulle reagerat , när de fick tillfälle, inte enbart att döda, utan också att plundra. Kanske det skulle blivit som under Förintelsen, ett stort antal, som genom sin likgiltighet eller sitt aktiva handlande blev medlöpare.
Den person, som utsattes för den största frestelsen att bli medlöpare, var drottning Ester. Så länge ingen visste, att hon tillhörde det förhatliga folket, var hon trygg. Och endast en visste - Mordechai .
Många, som har vetat för mycket , har blivit undanröjda, av härskare, som haft mindre anledning att frukta, än drottning Ester.
ÅSKÅDARE ( RÄDDARE )
Vi vet, att drottning Ester inte blev en medlöpare utan den stora räddaren, inspirerad och
instruerad av sin släkting och fosterfar, Mordechai.
Hon är därför omskriven i den judiska litteraturen i de mest lyriska ordalag. I en artikel, skriven
av Rebbetzin Tsipora Heller, läste jag att fadern dött, innan hon föddes och att modern dött i barnsäng. Denna ensamma barndom skulle ha fostrat henne till att enbart förtrösta på Herren.
Dessa tankar är inte helt otroliga, även om de varken står i Esters bok eller det apokryfiska tillägget,
Den föräldralösa flickan fick namnet ”Hadassa”. Det betyder ”myrten ” och är en av de 4 arterna, som ingår i festknippet under Suckot. Hon kallades även Ester, ett namn, som utläggs i de flesta judiska skrifter om Purim. Ester kommer från det hebreiska verbet ”l´hashir”, som betyder ”att gömma ”. Man frågar sig spontant: ” Vem är dold i Esters bok och varför ?” ” Vem kan ha gett henne hennes namn ? ”
Mordechai är mycket äldre än Ester och sägs i några bibelöversättningar vara hennes farbror, även om de flesta judiska kommentarer jag läst, anger att de var kusiner.
Vi har anledning, att tro att Mordechai, juden med det hedniska namnet, fostrar den unga,
vackra kvinnan till en Gudsmänniska, som förstår, att hon kommit till konungslig värdighet
för att kunna rädda liv ” i en tid , som denna ” Ester 4:12-14
Att försöka rädda liv, kan innebära att man mister sitt eget. I Esters fall betydde det att våga ta kontakt med kungen, utan att vara kallad. Ett sådant steg kunde betyda ”döden ” eller tillfälle att lägga fram sin sak
Därför är det viktigt att förbereda sig, innan man agerar. Det visste Ester. Därför bad hon Mordechai utlysa en tredagarsfasta bland judarna i Susans borg, som skulle pågå samtidigt som hon och hennes tärnor beder och fastar . Det märkliga är att denna fasta inträffar under Pesach, då man i vanliga fall har en familjefest, då man äter gott och gläder sig över befrielsen ut ur Egypten.
På tredje dagen träder Ester in på den inre gården och får tillåtelse att närma sig kungen. Hon inbjuder kungen och Haman till ett gästabud nästa dag, som följs av ett nytt gästabud nästkommande dag.
Under tidsperioden mellan dessa gästabud,
# hinner judarna i Susan be och fasta ytterligare ,
# upptäcker kung Ahasveros att Mordechai, som räddat hans liv några år tidigare, aldrig belönats
# sätter den rasande Haman upp en påle, som är avsedd för Mordechai,
# får Haman till sin förtrytelse uppdraget att se till att Mordechai blir ärad
Resultatet av gästabudet blir att kungen vredgas över Haman och avrättar honom, men också att
det sänds ut en ny skrivelse, där det sägs att judarna skall få försvara sig på den dag, som lotten (purim) fallit på, den 13 i månaden Adar. Över hela Ahasveros rike blir det glädje bland judarna
och de anordnar gästabud och högtid, eftersom de tror på en räddning, de inte sett, men fått löfte
om. En intressant detalj i Ester 8:17 säger att många av de andra folken konverterade till judendomen, av fruktan för judarna En onödig fruktan, kan det tyckas.
Endast den, som anföll judarna riskerades att dödas. Det var fråga om överlevnad, inte hämnd
ÖVERLEVANDE.
Hamans försök att förinta det judiska folket misslyckades. De överlevde alla den 13 i månaden
Adar. Den överlevande, som kom att få mest betydelse var naturligtvis Mordechai. Han var nu
den förnämste i riket och kung Ahasveros stod under hans goda inflytande istället för under den onde Hamans.
Strax efter räddningen författade Mordechai en skrivelse, där han berättade om allt det som hänt
och ordinerade en ny festhögtid, som skulle hållas årligen den 14 i månaden Adar, dagen efter räddningen. Den skulle firas
# med stor glädje och tacksamhet till den Gud, som agerar i händelsen, fast hans namn inte nämns
i Esters bok
# med en stor festmåltid, som en påminnelse om olika gästabud i Esters
bok
# med gåvor till vänner och mat till de fattiga, därför att delad glädje är dubbel glädje.
PURIM I VÅR TID.
Under staten Israels historia har märkliga händelser inträffat i samband med Purimfesten.
I en tid som denna, kan det vara lämpligt att nämna två händelser, som har med Irak att göra.
# Den andre mars 1950, i samband med Purimfesten i synagogan i Bagdad, medddelas att judarna
får fritt
lämna Irak, mot att de avstår från sitt medborgarskap. Två år senare var
Operation Esra
och Nehemja avslutad. Närmre 100 000 irakiska judar hade lämnat
Irak och ”kommit hem ”
# Under Purim
1991 kunde man i Israel lägga undan gasmaskerna och ta på sig
Purimmaskerna.
39 missiler med stor materiell skadegörelse, nästan inga döda. Ett
Purimmirakel !
I år, 17-18mars
2003, kommer Purim att firas på nytt, i Israel och i hela den judiska
världen, med
fasta och fest.
TILL MINNE AV FÖRINTELSENS OFFER OCH HJÄLTAR
Tankar av Inger Lindau inför Minnesdagen den 27 januari 2003
Den 27 januari är en märklig dag, men det har den inte alltid varit. Tills för några år sedan, var det en helt vanlig dag, utom för ett litet fåtal personer, som hade anknytning till den 27 januari 1945. Då nådde nämligen Sovjets Röda Arme´ fram till Förintelselägret Auschwitz och kunde öppna dess grindar och låta nazisternas fångar släppas fria. Den, som upplevt den befrielsen, glömde naturligtvis aldrig årsdagen.
DEN 27 I NISSAN
De flesta andra, som upplevt Förintelsens fasor, har en annan minnesdag, den 27 i månaden Nisssan i den judiska kalendern. I år infaller den dagen den 29 april. Tusentals judiska ungdomar från hela världen, även från Sverige, samlas i Auschwitz för att deltaga i March of the Living. Vandringen börjar i Auschwitz och avslutas 3 km senare i Birkenau. Även kristna ungdomar och äldre, som representerar vänskapsföreningen Polen-Israel deltar sen några år tillbaka i marschen.
Samtidigt samlas tiotusentals judar i Yad Vashem, ett Holocaustmuseum i Jerusalem. Öppningsceremonin äger rum framför den röda tegelmur, där 2 skulpturer, ”Dödsmarschen” och ”Warszawaghettots uppror” hedrar både de förintade och de som lyckades göra motstånd våren 1943 i Warszawas ghetto.
Senare tänds den sexarmade ljusstaken, som symboliserar de sex miljoner judar, som förintades. Under dagen har man en ceremoni, där man läser upp namn, födelse- och dödsort för olika personer, för att visa att bakom varje siffra finns en riktig människa och ett levnadsöde.
I närheten av den sexarmade ljusstaken finns Barnens museum, som ingen , som befinner sig i Yad Vashem, försummar att besöka, vare sig man är på plats den 27 i Nissan eller någon annan dag.
När man kommer in i det mörka rummet, ser man något, som liknar en stjärnhimmel med miljoner stjärnor, som tindrar likt barnaögon. Samtidigt hör man en röst, som presenterar varje barn med namn, ålder och land. 1½ miljon mördade barn blir inte längre en anonym massa utan personer, som verkligen levat och vars bortgång skapat en oersättlig förlust, inte enbart för de sörjande, utan för hela världen.
EN FÖRLUST FÖR VÄRLDEN
Tyvärr förstår de flesta inte, vilken förlust för världen, som Förintelsen innebar. Vad värre är. Det finns idag historierevisionister som förnekar Förintelsen. Och fler, som förnekar eller förringar, det som skedde under Förintelsen, kommer det att bli, när det inte finns kvar några ögonvittnen. Idag är det 58 år sen Auschwitz grindar öppnades och snart är det 60 år sen Warszawaghettot gjorde uppror. De, som fortfarande lever, var mycket unga under kriget. De flesta var barn eller tonåringar. Vi har anledning att vara tacksamma till de ”överlevande”, som orkar göra skolbesök och berätta om sina svåra upplevelser för ungdomar, som lyssnar och grips, kanske just därför att den som berättar var i deras ålder, när upplevelsen gjordes. De, som berättar är inte endast offer. De är också hjältar, som orkar genomlida fasorna gång på gång, för att en del av Sveriges ungdomar skall få veta och förstå, för att på så sätt bli ”vaccinerade” mot revisionisternas lögner och halvsanningar.
HJÄLTAR FÖR VÅR TID.
Dessa män och kvinnor, som en gång var offer, är nu verkliga hjältar. En av dem, som jag vill lyfta fram, heter Mietek Grocher och bor i Västerås. Jag har mött honom många gånger på Operaterassen i Stockholm, när Keren Kejemet haft sin Tu-B´shvatfest och bland annat delat ut diplom till personer, som planterat allèer och lundar i Israel.
Mietek är ofta ute i skolorna och berättar om sitt liv. Hans honorar går alltid till Keren Kajemet. Otaliga är de ungdomar, som blivit anti-rasister och de träd, som blivit planterade i Israel, som en följd av Mieteks skolbesök.
Mietek Grocher har nyligen kommit ut med en självbiografi JAG ÖVERLEVDE, som är så pedagogisk och upplysande, att den borde finnas i varje skolbibliotek.
MINNESDAG ÖVER FÖRINTELSEN.
Många ”överlevande” kommer att besöka skolorna den 27 januari, eftersom det är Sveriges officiella minnesdag över Förintelsens offer och hjältar.
Instiftandet av minnesdagen ingår i regeringens Levande Historia, som startade med att man delade ut häftet ” Om detta må ni berätta ” till Sveriges alla högstadieelever. I samband med kampanjen kunde den, som önskade , fritt rekvirera häftet. Levande historia har också en egen hemsida,. där man bland annat kan göra en studieresa till olika döds- och koncentrationsläger i Polen, Tyskland, Österrike och Tjeckien hemma vid datorn, innan man gör ett besök i verkligheten. Levande Historia har också utgett en tidning inför årets minnesdag, som kan rekvireras fritt, mot det att man betalar frakten.
ETT FÖRDJUPAT ENGAGEMANG.
Man måste inte vara en ”överlevande ” jude, för att få göra ett skolbesök och berätta om Förintelsen. Som många av Er vet, är jag varken jude eller tillräckligt gammal för att riktigt minnas det, som hände under kriget. Ändå får jag förmånen att stå inför många tonåringar i Hallsberg den 27 januari 2003 och berätta om Förintelsen. Och kanske står jag i en annan skola den 27 januari 2004.
Mitt intresse för att fördjupa mig i det som hände under kriget och föra kunskapen vidare, började på allvar 1973, då jag besökte Israel första gången. Under hela 70-talet läste jag allt, jag kunde få tag i om judar och av judar, romaner, självbiografier och tung litteratur. I de flesta böckerna stötte jag på judar från Östeuropa, isynnerhet från Polen.
I Israel besökte jag Yad Vashem, som jag tidigare nämnt, men också kibbutsen Yad Mordechai, som fått sitt namn efter ledaren för Warszawaghettots uppror. Jag började alltmer längta efter att få besöka Polen.
1987 gjorde jag min tredje Polenresa. Den var helt inriktad på den judiska närvaron i Polen. Vi besökte dödsläger, begravningsplatser, musèer , synagogor och lärde också känna kristna polacker, som älskade det judiska folket och ville göra något konkret, för att visa att inte alla i Polen var antisemiter.
På nittiotalet ledde jag många resor till DEN JUDISKA NÄRVARON i Polen. Förutom Auschwitz har vi besökt Majdanek utanför Lublin, Treblinka, dit man fördes från ghettot i Warszawa samt Stutthof vid Östersjön, ett läger, som ligger så nära Gdynia, att man skulle hinna besöka det på en dagstur. Där har jag gjort en av mina verkligt starka upplevelser. Jag hade med mig En hårsmån från elden av Trudi Birger och läste högt om Trudis upplevelser i Stutthof och på Östersjön.
För mig är Trudi inte bara ett offer för Förintelsen utan också en verklig hjältinna. Jag tänker då inte bara på hennes kärlek till modern eller hennes enastående mod under kriget utan jag tänker på vad hon gjort efter befrielsen, efter det att hon kommit hem till Israel. Hundratals är de tandläkare, som varit volontärer på en tandläkarklinik, som Trudi tagit initiativ till. I den kliniken har barn fått sina tänder lagade gratis, judiska barn, men även arabiska barn.
RÄTTFÄRDIGA ICKE-JUDAR.
När man talar om Förintelsens hjältar, tänker man oftast på icke-judar, som med risk för sitt eget liv hjälpte judar under kriget. Dessa ”rättfärdiga icke-judar” är värda att minnas och de är inte bortglömda. Många har fått ett eget träd i Yad Vashem. Med glädje har vi vandrat i ” de rättfärdigas alle´” och sett träd, planterade för att hedra Raoul Wallenberg, Oskar Schindler, Per Anger, Sempo Sugihara och många andra. Forskning pågår hela tiden för att finna fler, som är värda att minnas och hedras. Antalet ”rättfärdiga ” är nu så många , att man anlagt en särskild trädgård med plaketter med namngivna ”rättfärdiga icke-judar. ”
HOLOCAUST – MER ÄN AUSCHWITZ.
Eftersom Minnesdagen är knuten till Auschwitz är det lätt att enbart berätta om vad som hände i Polen. Men många andra länder var berörda. På senaste tiden har Ungern på ett speciellt sätt kommit i fokus, eftersom nobelpristagaren i litteratur, Imre Kertész, kommer från Ungern. En av hans böcker Mannen utan öde, som är en holocaustroman , har blivit mycket kritikerrosad. Eva och Georg Klein skriver i förordet:
”Jo, allting har blivit sagt. Men den som i likhet med oss som skriver dessa ord blir trollbunden av Kertész ojämförliga prosa kan frestas att dra slutsatsen att det väsentligaste inte har sagts förrän nu, i denna bok.”
Eftersom Raoul Wallenberg gjorde sin stora insats i Budapest 1944, har Ungern funnits i mitt hjärta mycket länge. Otaliga är de böcker som jag läst om Wallenberg. Den som betytt mest är nog RIGHTEOUS GENTILE av John Bierman. Boken innehåller bland annat en dagbok av 13-åriga Eva Heyman, som jag översatt till svenska och vid flera tillfällen läst högt. Jag tror knappast ett öga är torrt, när man hör denna unga flickas berättelse och upplever vilken oerhörd längtan hon har att överleva. Men hon blev ett offer. Samtidigt har hon inte levt förgäves. Hennes dagbok har betytt mycket och skulle kunna betyda ännu mer, om den fick utges på svenska men några samtalsfrågor, avpassade för svenska tonåringar. Lika betydelsefull som Ann Franks dagbok har varit för oss, som är vuxna idag, borde Eva Heymans dagbok kunna bli för dem, som är unga idag.
Inger Lindau